Evis <3
Idag är det dagen som inte borde finnas, dagen som river upp allt igen, som får hjärtat attt brista och tårarna at bara strömma.. Det kommer förmodligen alltid vara så här, att denna dagen består av totalt mörker. Svart svart svart. Det blir kommer så nära inpå en varje minne väcks igen, det känns som man befinner sig mitt i smeten igen mitt i allt som skedde för nu exat fyra år sen..
Det kommer aldrig att bli begripligt varför de egentligen blev så här..
Jag tycker om tanken på att du har det bra nu, men jag hatar tanken på att du inte tyckte att du hade det bra här. Jag hatar ännu mera hur du faktiskt kunde fått de bra här, om vi bara hade kunnat stoppa de som hände den där dagen för nu fyra år sen.
Flera hundra tusen gångern om inte fler har jag tänkt om, om jag hade vetat, om jag hade varit i närheten, om jag av en slump hade stött på dig på vägen, hade de då skett..
Om, ett farligt ord som gör att man inte riktigt kan komma till ro.
Jag hatar att tänka på hur du satt där och tittade ut över vattnet och bestämde dig för att de var de sista du ville se..
Om någon bara hade varit i närheten.. Eller kommit i tid hur hade vardagen då sett annorlunda ut nu?
För fyra år sen, trodde jag att du skulle komma över det precis som de andra gångerna, att vi skulle finnas vid din sida och vara säkra på att du inte skulle falla dit igen. För fyra år sen hade jag ingen anning om att livet från och med då skulle innebära ett liv utan dig, ett liv där Evis bara finns i minnen.
Det är väl ingen hemlighet att livet efter blev botten, att jag aldrig aldrig trodde man skulle se ljuset igen, och att man inte heller ville de. För var vad de för anledning att någonsin må bra igen, eller förska leva vidare. Allt kändes så otoligt meninglöst.
Jag hatade att läsa brevet du skrivit, och jag hatar att jag fortfarande kommer ihåg varenda ord. Det krossar mitt hjärta att veta att du ansåg att detta var din enda utväg.
Fyra år, det känns som en evighet fast även som bara ett litet tag, för de ligger så nära härtat. De kan väckas till liv så enkelt.
Det tar aldrig slut, det ligger alltid där smärtan och saknaden.
Jag kommer alltid att hata denna dagen. Jag vill bara skrika högt högt så att du hör hur ont det gör att sakna dig. Jag vill skrika så att rösten tar slut och jag slipper prata. Jag vill bara spola tillbaka tiden till den här jävla dan för fyra år sen och stoppa dig, för OM jag hade gjort det hade du väl varit här nu?
Jag orkar inte mer, det gör för ont.
Du kommer alltid vara den finaste ängeln, du har sån stor aura att trots att du är så långt borta så lyser minnet av dig upp så stora delar av mitt liv. Förutom idag, och alla andra dagar då man bara påminns om att du inte längre finns..
Jag älskar dig, Evis!
Det kommer aldrig att bli begripligt varför de egentligen blev så här..
Jag tycker om tanken på att du har det bra nu, men jag hatar tanken på att du inte tyckte att du hade det bra här. Jag hatar ännu mera hur du faktiskt kunde fått de bra här, om vi bara hade kunnat stoppa de som hände den där dagen för nu fyra år sen.
Flera hundra tusen gångern om inte fler har jag tänkt om, om jag hade vetat, om jag hade varit i närheten, om jag av en slump hade stött på dig på vägen, hade de då skett..
Om, ett farligt ord som gör att man inte riktigt kan komma till ro.
Jag hatar att tänka på hur du satt där och tittade ut över vattnet och bestämde dig för att de var de sista du ville se..
Om någon bara hade varit i närheten.. Eller kommit i tid hur hade vardagen då sett annorlunda ut nu?
För fyra år sen, trodde jag att du skulle komma över det precis som de andra gångerna, att vi skulle finnas vid din sida och vara säkra på att du inte skulle falla dit igen. För fyra år sen hade jag ingen anning om att livet från och med då skulle innebära ett liv utan dig, ett liv där Evis bara finns i minnen.
Det är väl ingen hemlighet att livet efter blev botten, att jag aldrig aldrig trodde man skulle se ljuset igen, och att man inte heller ville de. För var vad de för anledning att någonsin må bra igen, eller förska leva vidare. Allt kändes så otoligt meninglöst.
Jag hatade att läsa brevet du skrivit, och jag hatar att jag fortfarande kommer ihåg varenda ord. Det krossar mitt hjärta att veta att du ansåg att detta var din enda utväg.
Fyra år, det känns som en evighet fast även som bara ett litet tag, för de ligger så nära härtat. De kan väckas till liv så enkelt.
Det tar aldrig slut, det ligger alltid där smärtan och saknaden.
Jag kommer alltid att hata denna dagen. Jag vill bara skrika högt högt så att du hör hur ont det gör att sakna dig. Jag vill skrika så att rösten tar slut och jag slipper prata. Jag vill bara spola tillbaka tiden till den här jävla dan för fyra år sen och stoppa dig, för OM jag hade gjort det hade du väl varit här nu?
Jag orkar inte mer, det gör för ont.
Du kommer alltid vara den finaste ängeln, du har sån stor aura att trots att du är så långt borta så lyser minnet av dig upp så stora delar av mitt liv. Förutom idag, och alla andra dagar då man bara påminns om att du inte längre finns..
Jag älskar dig, Evis!
Kommentarer
Trackback
